Mänsklighetens framtid och ansvaret att vara människa. Självkännedom och den skapande processen som verktyg för en hållbar utvecklig på vår jord. Linus Alfredsson   Vi är människor och som människor är vi skapande. Jag upplever att vi själva styr våra liv på ett djupare plan även om vi ibland har svårt att förstå hur vi gör det eller varför vissa händelser inträffar. Ändå, det är vi som upplever det vi upplever i de händelser som sker. Hur vi reagerar och hur vi agerar visar oss vilka vi är och ger oss också möjligheter att utvecklas till de människor vi vill och kan vara. Vi skapar innehållet i våra liv genom att välja medvetet eller omedvetet hur vi upplever livet och hur vi tolkar våra upplevelser och hur vi låter eller inte låter dessa upplevelser styra oss. Hur förhåller vi oss till vårt ansvar? Är det så att vi alla upplever att vi bestämmer över våra liv även de gånger vi maktlösa står inför en händelse eller utsätts för en annan människas ofattbara eller tanklösa handlingar?   Vi bara kan förändra världen om vi tror att vi kan det. Vi måste helt enkelt acceptera att det är vi som gör skillnad i våra liv och att våra handlingar måste ses i ett större sammanhang. Någonstans vet vi vad vi vill göra. Jag tror till och med att det vi vill göra är det vi måste göra. Jag är övertygad om att vi alla är här av en orsak och att vi, om vi verkligen gjorde det vi ville, skulle kunna leva ett liv i harmoni med resten av skapelsen. Jag vet också att vi då som mänsklighet skulle växa i medvetande mot ett mål som jag ser som mänsklighetens och också vår personliga resas mål: upplevelsen av helhet och enhet med allt levande inom den rörelse av skapande och återskapande som jag kallar den skapande processen samtidigt som vi upplever vår personliga rörelses spegling av denna.   Vi står idag inför gemensamma utmaningar som mänsklighet. Vi är helt beroende av fred och samarbete för att utforma nya lokala ekonomier som tar hänsyn till djur och natur och också för att hantera omställningen till ett enklare liv som förbrukar mindre energi.   Fred är en form av balans och den både börjar och upprätthålls i mitten, i centrum. Vi kommer ofrånkomligen tillbaka till oss själva. Det är vi som är i centrum. Jag är centrum i min upplevelse och du är centrum i din. Vår upplevelse av världen är en cirkel och den är hel. Om den inte är hel och vi blundar för delar av helheten så lider också helheten, dvs. du och jag. Jag säger att vi, jag och du, ska röra oss mot vårt centrum, dvs. bli så sanna mot oss själva som möjligt, inte ljuga, inte blunda och så låta denna vår sanning ta plats i våra liv och sprida sig från vårt centrum, ut i världen i allt vidare cirklar. Bara det att hålla fred med sig själv är en stor sak, och att föresätta sig att hålla fred med sin familj, vänner och bekanta kommer tillslut att leda till en gemensam rörelse för fred. Det spelar ingen roll om vi bara gör det här och nu eftersom detta är tankar som tänks av flera människor runt om hela jorden. Detta har alltid funnits – jag bara påminner om det. Du vet det redan. Det är dags nu. Över hela jorden gör vi det. Vi bestämmer oss för att skapa fred genom att se oss själva som uttryck för ett större sammanhang – en mänsklighet i balans, en värld i fred; människor i fred med sig själva, varandra och planeten. Låt oss älska oss själva och sprida detta kärlekens ljus över världen.   Min bild av världen är formad av mitt skapande och av mina erfarenheter av den skapande processen. Min bild av mig själv är formad av mitt livs händelser som jag mött och låtit mig förvandlas av – min upplevelse är att jag är ett kärl för den skapande processens flöde – ett uttryck för det som vi kallar livet, skapelsen, gud – namn räcker inte till. Konsekvensen är att du också är det och att vi alla kommer ur samma källa och att denna källa existerar oförstörd och hel i oss själva som ett frö, ett skott, en blomma, en skatt, en källa till ständig glädje och tacksamhet och också sorg inför det faktum att vi kan uppleva oss avskilda från denna, från oss själva. Vi är ett och ändå är vi också små och otillräckliga inför detta stora. Vi kan uppleva oss ovärdiga detta stora underbara och genom denna känsla vara övertygade om att vår lilla person inte är värd detta stora sammanhang och denna känsla av samhörighet och upplevelse av att vara älskad. Vi drar oss undan som ett försvar och utan att veta eller märka något blir vi lite mindre. Kontakten med källan är som en ständig uppmärksamhet - den gör oss sårbara. Om vi redan skyddat oss på detta sätt när vi var små så märker vi det inte när vi är större. Att bli ännu mindre kanske vi märker men inte valet att förbli i samma storlek. För att hantera uppgiften att vara människa idag behöver vi växa – växa som människor, växa som personer. Så fort vi växer märker vi vår litenhet och vår svårighet att växa. Vi vill skydda oss igen, fly och slippa. Jag vet själv, för jag känner det hela tiden. Varje gång jag står inför något som behöver en större person än jag för att få plats. Den jag var och fortfarande är räcker inte till. Jag måste ge upp och acceptera en ny version av mig som jag ännu inte vet något om. Så fort jag släpper taget om det jag kände till möter jag det okända – de upplevelser och känslor, de smärtor och rädslor som låg precis utanför den storlek jag var nyss. Nu när gränsen mot dem inte längre försvaras rinner de över mig och jag tappar balansen. Det är nu jag vill fly och inte vara med längre eftersom det är olidligt. Innerst inne vet jag att jag … men så blir jag osäker. Jag.. jag vet ju inte längre vem jag är. Det känns som första gången – ingen rutin har jag, ingen trygghet, ingen säkerhet. Det är nu jag kan överfallas av tvivlen. Jag tror att jag är värdelös.  Jag tror att jag är fast. Allt blir klet och jag vet ingenting. Jag ser allt i svart och det är lätt att få mörka tankar. Om någon är kärleksfull mot mig nu så kan jag inte ta emot det. Om jag stannar upp och tankarna kanske blir tysta ett tag händer det att jag gråter. Tårarna bara trillar. Det är en gråt som nästan inte märks. Den är så stilla. Ögonen fylls och rinner över av sig själva. Jag behöver inte göra något. Om jag nu låter mig vara så kanske jag känner smärta i någon kroppsdel, kanske ryggen, en arm eller knäna, eller allt på en gång. Allt kan göra så ont att jag bara vill dö. Jag går en promenad och det går några dagar och det går över. Jag minns saker. Det känns som om huvudet töms på tankar. Gamla saker som jag trodde jag var färdig med kommer upp. Någonstans vet jag att jag bestämt mig. En klarhet i att fortsätta finns. –        Jag bestämmer att det jag gör är meningsfullt. Jag fortsätter, det finns inget alternativ. Jag måste skapa det uttryck för vilket jag lämnat min trygghet utan skydd. Jag måste acceptera att se mig själv i det som uttrycks genom mig, och inte längre i det jag tror om mig själv. När jag ser mig själv i det som rör sig genom mig blir jag en del av detta stora – det som rör sig genom mig – den skapande processen. När det är som vackrast badar allt i kärlekens ljus   Tillit är vad  vi behöver för att möta denna process, där vi låter vårt gamla jag dö för att i möte med våra rädslor och svagheter återskapa en djupare balans ur vilken en ny klarhet föds. Hur får vi tillit? Genom att lära känna oss själva och genom att förstå att vi är en del av ett större sammanhang och att detta sammanhang bor i oss, och att vi genom detta som vi tillhör aldrig står ensamma. Hur får vi självkännedom och kunskap om vårt sammanhang? Genom att gå in i mötet med den skapande processen och genom att iaktta oss själva i denna process. Hur möter vi den skapande processen? Genom att vilja vara sanna och också i vårt liv skapa det vi upplever som sant. Att i skapande uttrycka vår sanning så att vi själva ser vad som bor i oss och våga föra ut denna sanning i världen. Mötet kommer till oss genom mötet med andra och den förändring som sker i oss med dessa möten och också i mötet med våra rädslor och begränsningar som hindrar oss från att uttrycka vår sanning. Det sistnämnda upplever vi inom oss själva och det är den processen som allting handlar om. Ingenting sker utanför oss själva. Därför börjar också freden inuti oss. Det viktiga är processen – rörelsen till balans. När vi rör oss mot en djupare balans inuti, blir det fredligare utanför. Vår rörelse förändrar allt.