HEM

 Om projektet Stencirkeln Gotland Stenhuggeri - visningsverkstad Texter, tankar, dikter Bilder Länkar    
 

Vad har hänt?
Den konkreta berättelsen om visionernas förverkligande.

2004, sensommar-höst
Stencirkeln visar sig för mig i visioner och drömmar. Verkligheten är bortom tid och rum och under hela hösten och vintern är jag väldigt öppen för den osynliga delen av vårt liv. Den del som är före och efter döden och samtidigt den helhet inom vilken vår vanliga verklighet får plats. Annette delar mina upplevelser. Vi lever tillsammans och under en lång tid denna höst upplever vi verkligheten som det under den verkligen är. Jag känner stencirkelns framtida verklighet som total och ofrånkomlig och ju mer jag accepterar mina bilder desto säkrare framstår det som något jag måste göra. Jag inser att jag haft detta i mig hela tiden.

2005, september
Jag berättar om Stencirkeln för Pontus. Vi går runt på hans olika marker och han föreslår platsen för den. Jag känner igen den från mina visioner och drömmar och vet i hemlighet att det blir så. Jag är mycket tacksam. Platsen är så vacker. Det är som om stenarna redan står där, både Annette och jag ser dem.

2005, före jul
Pontus ger klartecken till placeringen av Stencirkeln.

2006, på nyåret
Jag går till platsen för att markera mitten. Jag hittar en bit av en  nedfallen björkgren på ungefär en meter. Det är bra att det är björk. Jag tar med den ut på platsen, känner in, frågar. Nästa dag är Annette med mig, med  William fyra månader i bärduken. Solen skiner, snön gnistrar, det är kallt. Jag frågar Annette om det är rätt. Hon känner mitten lite mer åt ett håll och jag flyttar pinnen dit. Jag känner att det är rätt.

2006, januari
 Jag går hemifrån vid femtiden. Jag känner att det är dags. Det är fullmåne. Det har töat och det är barmark. Jag har rep, spett och slägga med mig. Jag tar vara på tolv störar av asp som lämnats vid röjning av ett dike och släpar dem med mig bort till platsen. I månens sken identifierar jag var de tolv bor och deras riktningar. För avståndet använder jag mig av repet. Jag spettar hål för störarna på en dryg meter, och slår ner dem med släggan. De längsta trycker jag ner med handkraft. Av de tolv föll bara två under två år, och de skall också flyttas lite inser jag. Ingenting sker av en slump.

2007, juni
Jag reser till Skåne och det stenbrott där stenarna sprängs fram ur berget. Jag möter platsen och människorna. Jag pratar med människorna och med stenarna. Ur de block som sprängts fram och som är tillräckligt långa formar jag de stenar som nu ligger här. Jag borrar hål och sen slår jag i bleck och kilar och spräcker dem. Stenarna berättar för mig hur de vill se ut och var de ska stå. Jag undrar – vi har inte hittat något ämne för den sista stenen, sten nummer tolv. När alla gått hem jobbar jag vidare. Sen letar jag överallt efter ett block som är lämpligt och tillräckligt stort. Jag hittar inget. De andra stenarna har liksom kallat på mig. Men nu känner jag mig vilsen och liksom inte helt säker på om jag ska få en tolfte sten. När det blivit mörkt går jag runt i brottet och på berget och sprider flisor av gotländsk kalksten överallt. Jag har en hel murarhink med mig. Jag går runt med min pirra med hinken på och stannar då och då. Jag går till fots och kastar mina flisor på speciella ställen och lite överallt, som ett Tack och som en besvärjelse, När jag är färdig tänker jag gå och lägga mig, men så går jag en runda. Det är väldigt sent nu och mycket mörkt. Jag hör ett omänskligt skratt. Någon hånskrattar åt mig och min löjlighet. Vem tror jag att jag är? Jag är trött och vet inte längre om det är något som andra också skulle ha hört. Jag blir rädd. Jag hör det igen. Det är en Berguv. Det är dennes tid nu. Jag stör reviret. Jag känner mig hotad och tar mental kontakt. Jag blåser upp mig och känner mig modig. Jag har fel. Jag förstår fort och knäböjer. Jag är tacksam att jag vet. Jag är en del i helheten igen. Fågeln flyger förbi mitt vänstra öra på några decimeters avstånd, jag följer efter. Den visar mig stenen och jag tar märke. Den tolfte stenen har kommit. Jag får den. Den ges som en gåva till platsen och mig av berget själv genom Berguven; bergets väktare. Stenen väger över tolv ton. Den är den största av stenarna. Den är klar som den är. Jag behöver inte hugga på den alls. Jag vet att jag inte ens får det om jag skulle ha velat. Den är berget.

2007, november
Stenarna kommer! På fredagen kommer tre stenar. Följande onsdag kommer de andra. Jag väntar. Det är en kall klar morgon, solen har nästan inte gått upp. Den stora hjullastaren tar dem, en och en, samtidigt som solen stiger. Bakhjulen lyfter lite. Den tyngsta knäcker en grind, men det går. När vi lastar av den sista börjar snön falla stilla. Det känns som om tiden stannar. Jag går och tackar föraren och chaufförerna. När jag går tillbaka är det full snöstorm. Ett par timmar senare skiner solen och en dryg decimeter snö skyddar stenarna och håller dem hemliga i tre dagar. Stenarna behöver denna hemliga tid.

2008, maj
Efter ett samtal med Thomas på Slite Stenhuggeri så inser vi att efter ett års planering för att kunna bryta ett sådant omöjligt stort kalkstensblock, så skulle det gå, men jag skulle inte ha råd. En dörr stängs. Samtidigt öppnas en ny då han berättar att han som borrar åt honom också har andra uppdrag och precis för två veckor sedan grävt upp ett stort flyttblock ur jorden i Boge. Jag ringer honom på direkten och nästa dag tittar vi på stenen. Natten innan drömmer jag om den. Då jag går över den röjda skogen som skall bli åker och känner verkligheten komma mig till mötes så vet jag. När jag står på stenen och frågar om den vill vara med, så vet jag redan svaret. Den har legat och väntat i tio tusen år på just detta.

2008, juli
Jag är stressad. Jag gör för många saker samtidigt. Jag lyssnar på stenarna, de är lugna.  Båda tidningarna är

här. Det är tidig förmiddag, i morse var radion här. Jag

hann lagom lägga de tre stenar som skall ligga under på

rätt plats de två östliga vet jag ligger rätt. Det är som

att jag minns när jag känner igen rätt läge. Det är så

jag vet. Den tredje, den som släpper in kraften ligger fel, men jag vet inte hur den skall ligga, jag väntar in själva placeringen av stenen. När det sker brukar det visa sig, vad som är rätt. Hjullastaren står beredd. Det är viktigt att räkna med både omständigheter och andra människors initiativ. 

Klockan är precis tio samtidigt som dragbilen med stenen på specialtrailer står för grinden börjar ett lätt duggregn att falla. Jag berättar för journalisterna att när en stor andlig personlighet anländer brukar det regna innan, för att förbereda och kanske tvätta rent inför besöket. Det är egentligen stenens andra resa: först reste den hit till Gotland infrusen i isen, kanske 200 mil, och nu flyttar vi den igen, den lilla biten från Boge och hit, några mil, med bil och kran.

 

Stenen ligger med kätting och spännband, den lossas medan den gula mobilkranen kör fram mellan den och mittpunkten. Det är flera människor på platsen Anders, Mattias och Jan har kommit. Fler människor börjar komma spontant; ett par har kört motorcykel och letat på internet och av en händelse dyker de upp just nu. Fler och fler kommer, stencirkeln lockar hit dem. Att mittenstenen kommer på plats är en viktig händelse, en samling.

 

2008, september
Just nu, idag är det den andra september, håller jag på att gräva om ett hål som är 150 cm djupt, eftersom det kräver en flackare lutning för stenen. Jag står med en korp och hackar i den hårda leran som börjar på ca en meters djup, efter den lite lösare sanden och det lilla stenbältet. Ibland när jag har hjälp hissar vi upp jorden med hinkar, men just nu kastar jag små lass upp på högen ovanför. Upp och ut ur mitt en och en halv meter djupa hål.

Ett oväntat besök kommer. Jag hör deras röster. De ser mig inte. Bara min blågröna virkade lilla mössa sticker upp. Vilken vacker plats och så hemlig! Det känns bra, solen skiner. Jag går upp ur hålet och vi byter telefonnummer. Ett starkt och viktigt möte. Jag klättrar ner igen och gräver tills hålet berättar att det behövs mer lutning ändå. Jag mäter och kollar. Jo, hålet har rätt. Jag tar ut en halv meter till i lutning och börjar om. Nu har det gått två timmar till. Jag är färdig. Det känns bra. Lutningens högsta punkt ligger ovanför stenens tyngdpunkt. Jag plockar ihop och går till den längsta stenen där jag byter till torra kläder. Jag sätter mig på stenen och äter min goda mat ur en liten låda. Det är en fin dag. Jag går runt och känner in, lägger ihop verktygen och cyklar hem.

 

2008 november
Första snön har kommit och smält bort. Det står en meter vatten i de flesta hål. Alla hålen blev klara i mitten på september och sen så lyfte vi i stenarna med lastare. Alla stenarna står och väntar redo att resas. Det tog lång tid att få upp ställningen. Vi ville göra det för hand och det var tungt. Vi bad om hjälp av en arbetshäst och till slut av Pontus lastare. Vi gjorde ett sista försök att resa en sten i början på november. Då kom vi på hur vi måste spänna upp förankringen till mittenstenen eftersom hela ställningen började luta när vi belastade den. Hela tiden blir allt tydligare och tydligare. Nu får det vila. Vi reser inga stenar förrän i maj.

 

2009 februari
Sitter ibland vid stenarna och bara tittar. Det har legat snö i över två veckor nu. Det är en underbar stillhet vid platsen. Stenarna är nöjda. 

 

 

 

 

  
 

 

 

 
 
 

Grävminne

Jag gräver en djup grop

Vi är två som gräver

Jag och jag förut

Mina händer om spaden minns mitt ok av ek

Det är samma typ av jord

Först sand, ett litet lager grus och längst ner hård lera med lite större sten

Jag minns orden vi kallade dem

Det var länge sen

 

 

 

Webbdesign och grafik är ©2006-2009 Viktoria Persdotter. Alla foton och texter är ©2006-2009 Linus Alfredsson om ingenting annat anges.
Text, grafik och bilder får inte reproduceras utan upphovsmannens skriftliga medgivande.